Det bästa som någonsin har hänt mig, är den dagen jag fick kontakt med dig Älskling .

Jag är så glad att jag har dig.

Och jag ångrar inte en enda minut av våra möten.

Jag viste redan vem mitt hjärta tillhörde.

Och jag vet även nu att det bara tillhör dig.

Det tog visserligen 3 år innan du och jag vart tillsamman.

Jag hade förhållanden där emellan, för att jag trodde att du inte ville ha mig, då du sagt från första början att " Jag är inte redo för ett förhållande just nu"

Jag gick emot minna principer, jag är emot otrohet.

Jag hade kille, men jag ville inte nått hellre än att vara med dig.

Nu har jag dig, och det är verkligen det bästa som hänt mig.

Jag kämpade , för att jag visste vem jag ville ha.

Nu har jag dig i mitt liv, och jag vill absolut inte släppa taget om dig.

Jag känner mig trygg med dig.

Jag vet att du inte skulle såra mig.

 I bland kan det vara värt att kämpa för saker, om man vill hålla det på top.

Men gör man inte det, så förlorar man mycket.

Kämpar man inte, så betyder det inte ett skit.

Jag kämpade, för att du betyder massa för mig.

Samma sak gäller när man har vänner. Vill man hålla vännskapen öppen , då kämpar man.

Men jag har lessnat på just den biten , att kämpa för någonting, som jag känner inte längre existerar. Jag känner det, att vännskapen, tar slut. Vad gör man när man känner så?

ska man bara sitta tyst, hålla käften och inte säga ett smack?

Jag sa asnningen, men den tåldes inte höra!

Vi har kommit ifrån varandra som vänner.

Det är bara att acceptera detta, och gå vidare.

Varför ska jag fortsätta o försöka ha liv i vår vännskap..

När du inte verkar bry dig om den ?

Jaha ... Det var allt för idag gott folk.

Skönt att skriva av sig lite ... 

///